Xanthopteryx

I dag var en smått omväxlande dag som inleddes med parkering på E4 riktning mot Stockholm (och då var det ändå efter värsta rusningen!). Efter alldeles för lång tid kom jag så fram till Karolinska i solna där det sedan blev en del knökande i parkeringshuset under Barnsjukhuset för att få sig inknödd i en plats.

Så försöka hitta ut och ta sig till MR-centrum för att checka in, och där få hänvisningen till "Du ska till M1 (magnetkamera 1). Gå förbi kafeet där och sedan en trappa ner och du är framme."

Går förbi kaffeet, ehh.. öhm.. okej, trapphuset där, en trappa ner och... i underjorden bland kulvertar.

Skyltar?

Njae... inte direkt...

Ser nog mer än lovligt vilsen ut och hittar så en som verkar känna till området.

"Nej du ska upp en halv våning, det är liksom mellan våningsplanen, men om du tar den hissen - nej, inte den, den där, och trycker på B0 så kommer du rätt"

Kändes lite som filmen I huvudet på John Malkovich (eller hur det nu stavas...) där de har den halva våningen.

 

Hittar luckan med den obligatoriska tanten och då datorerna såklart strulade blev det lite bläddrande i papper och sedan fick jag vänta.

Efter ganska kort tid (hade tagit med mig en bunt tidningar som såklart inte behövdes), kom en bastant dam som hänvisade mig genom gångarna fram till ett litet ombytesrum, eller vad man ska kalla det, där jag fick landstingets käcka tröjgrejs, lite lagom sladdrig och urtvättad, och uppmaningen att allt ska av utom kalsonger, strumpor och skor.

 

Lyder snällt, så som sig bör när man blir tilldelad landstingets sexiga kläder, och infinner mig snart inne hos M1, karolinskas fräsigaste 3T-kamera. Ner på den lagom obekväma britsen, kudde under benen, landstingsfiltar och så hörselproppar, kåpor, klämgrej för att påkalla uppmärksamhet, venflon i armen för kontrast och så på med huvudställning och sedan skump, knäpp, klick och vrrrrr in i röret.

Klaustrofober göre sig icke besväret...

 

*klick      klick     vrgrnrnnrnrnnnrnrnnrnrnvrnrnr*

*klick      klick     vrgrnrnnrnrnnnrnrnnrnrnvrnrnr*

...

efter några minuter är första öronbedövande bilden tagen, och jag påtalar att jag nog behöver bättra på hörselskydden som inte funkade tillfredsställande - en sådan där kamera toppar ju på 135-140 dB, så det känns i öronen och kroppen!

Får en sorts tätmassagegga som stelnar efter ett tag att peta in i öronen och så nytt försök för fortsatta serier.

 

*klick      klick     vrgrnrnnrnrnnnrnrnnrnrnvrnrnr*

*ggrgrgrrrvrvrnnrnnnrnrnnrnrnrvrrrrvnrnnrnnrnrnvnvnvnvnrnrnrnrngnnrnnvnrnvnrgrnrnnvnvnvrnnrnngrgrnnvvnrnnngrngrnvnrnngngrnv*

Minutrarna går och nästa sekvens är tagen.

Och igen... fast nu riktigt gällt och visade än på påtaglig brist i vänstra öronskyddet

*gggngnnngiiiiiiiiiiiii          ggggngngniiiiiiiiiiiii       gggngnngigiiiiiiiiiiiiii*

Efter två minuters uthärdande, ånyo påtaad uppmärksahet och vänster öronskydd justeras.

Sedan följer ett par åttaminuterssekvenser av ordentligt *mmrmrmvmmmrmrmrmvmmvmvrmmrmrmrmvmmvmrmmrmrmvmmvmrmrmmrmvmmvmrmr* så det dånade och vibrerade och hela kroppen darrade.

Kan tyckas jobbigt, men att ligga där inklämd och höra detta och känna murret är riktigt sövande och jag somnade nästan mot slutet av den trekvart-timmes långa sessionen.

 

Efteråt är jag mer än lovligt mör och tar mig till rummet för ombyte till mer normala kläder och märker då även att de glömt ta bort slangen i armen, och i brist på eget plåster så traskar jag tillbaka och undrar lite försynt om de kanske kan hjälpa till med någon tuss så jag kan ta bort slangen, varpå hon skrattar lite och undrar lite glatt "Nämen, glömde de det?"
Försvinner in i rummet där syrran befinner sig och man hör "...han ville inte ha med den hem..."

Efter att snabbt dratt bort den så påbörjar mitt irrande därifrån.

Var det härifrån?

Eller, nej, vänta... kom jag genom denna dörren?

Nej, där?

Fast... jag gick i någon korridor va?

Ehh...

Jo men vänta, här kanske?

Se, på rätt väg, jag känner igen mig och snart är jag ute i den friska, kyliga, råa blåsiga luften.

Hittar ner i p-huset och inser att jag självklart inte tänkte på att kolla vilken våning jag stod på. Smaaart! Det är ju bara typ 6 våningar eller så!

Fast jag vet det var en bit ner, så bara börja beta av och se till slut finner jag den skitiga bilen (som definitivt behöver hälsa på schampo och vatten!), och jag kan ta mig ut med en minuts marginal (betalning per påbörjad halvtimme!)

 

Därefter följer en närmare timme lång färd till jobbet där dagen fortsätter lika splittrat med lunch, kurs, hämta utrustning, fortsätta kurs och till slut äntligen hemma.

 

Bilderna från MR och den tidigare gjorda CT:n skall jag hämta ut vid tillfälle (måste få besked från läkaren först innan de vill lämna ut några bilder).

Ska bli kul att se tomrummet där uppe i knölen mellan axlarna!

 

För er som inte gjort MR, här kan ni lyssna lite på hur det kan låta.